Ögonblick från den ljusa sidan
Det är så mycket fint som jag har sett under mina fyra veckor här i Alicante! Jag har bloggat för att komma ihåg så mycket som möjligt, men det är så klart många upplevelser som inte kommer med.
Håll i hatten, här är en massa bilder från alla veckor, helt osorterat:
Jag har inte ens visat bilder på juleljusen som jag såg så mycket fram emot att se! Tändningen av granen var något av en besvikelse. Jag hade en bra plats för att se spektaklet, och stod där i 40 minuter och uthärdade sjukt hög musik, så fem minuter innan den skulle tändas kom sex personer på rad och trängde sig in framför oss, drog upp sina mobiler och började filma. Så jag kan nog säga att det förstörde min upplevelse. Jag ser inte poängen med att filma exakt när granen tänds, det finns jättefina filmer på det samma kväll på officiella kanaler. Kan man inte bara få uppleva något nån gång utan att behöva titta på andras skärmar? (mvh Ledsen vattuman)
Höjdpunkt när jag fotade mig med en tomte som jag trodde hörde till evenemanget men som visade sig bara vara en man på väg till fest. Så jag tog alltså en bild tillsammans med en random snubbe. Lite får han skylla sig själv dock, när han stryker omkring i den där utstyrseln i en folkmassa runt en julgran som snart ska tändas.
Svårt att göra ljusdekorationerna rättvisa på bild – de är jättefina och blinkar och glittrar alldeles lagom!
La Rambla med juleljus.
Då var tändningen av julkrubban mycket mer stämningsfull, med framträdande av orkester med solist-sopran och kör som sjöng Halleluja och annan fin musik. Stolar fanns uppställda, men jag blev lite ledsen där också när folk reste sig och gick efter typ en kvart, mitt under konserten! Jag gick in och satte mig när det blev platser lediga, och när orkestern spelade sista numret var det kanske en femtedel av publiken kvar, så oartigt. Folk har verkligen inget tålamod längre. Några jag-var-där-selfies, sen sticker de. Bu.
Julkrubban med de 17 meter höga statyerna. I måndags när det var kastvindar satte de staket runt hela torget så att inte någon skulle råka bli mosad av en vis kung.
Sista lunchen gick jag upp i Concatedral de San Nicolás, som jag har haft nöjet att se från min balkong varje dag. Ända uppe i klocktornet var jag, sen skyndade jag mig ner av den händelse de skulle börja ringa.
Klockorna ringer lite konstiga tider, inte varje heltimme, halvtimme och kvart, utan vissa timmar är klockringningen tjugo i, tio i och sen kanske tio över. Man vet aldrig. Och eftersom jag dessutom blivit höjdrädd på gamla dar så var jag väldigt mycket på min vakt. Såg framför mig en Tom & Jerry-situation där jag fastnar mellan klockorna med fejset darrande som en cymbal: BOOOIIIING…DOOOOIIIINNNG…
Det var en fin katedral, och jag var ensam där uppe (det var ju folk nere i kyrkan, men ingen som smög omkring längs väggarna vid taket som jag).
Största klockan.
Något annat som är stort i Spanien (och har alltid varit som jag minns det) är schampo- och tvålflaskor. Varför det?!
Helt vanliga tandborstar för referens.
Från stort till litet, de har ”micro-croissants” på bageriet på min gata. Sött! Fast jag gillar inte croissanter men köpte en annan söt grej, ”saladitos”. Och något som i den bästa av världar hade varit en chokladbiskvi, men som var en torr och saltlös liten besvikelse som vanligt.
Snyft 😢
Idag är min sista dag i Alicante, och jag blev så himla glad när klockan blev solen-kommer-runt-hörnet och min balkong badade i ljus och värme! Hurra, varmt igen! Min rutin här är att äta frukost på balkongen (i alla fall de första veckorna, sen blev det för kallt), jobba fram till lunch och sen ta en promenad och äta något litet. Sen jobba vidare med pauser på balkongen, och så ut igen efter jobbet för att lapa de sista timmarna av ljus.
Sista kvällen, försökte fånga färgerna, men det gick inte.
Har äntligen hittat de goda kakorna! Här har jag ätit ”lunch” två dagar i rad.
Det är alltid konstigt att det är så annorlunda tider och vanor här nere i södra Europa. När jag går ut till lunch så äter andra desayuno, frukost. Och när jag går ut och tänker automatiskt att jag måste hinna köpa något särskilt innan de stänger, så öppnar ju alla butiker. Märkligt. Fördelen är så klart att det alltid finns bord på restaurangerna, eftersom ingen annan äter klockan 19.
Klockan 10…
…och klockan 17
Så går jag runt och tittar på ljusen och folklivet, sen går jag in och stänger om mig, tar på mysbyxor och läser eller kollar på tv…och då går folk ut och börjar fundera på middag, och jag känner mig av någon anledning som en tönt.
Staden är helt annorlunda efter klockan sex, när allt börjar öppna. I början är det svårt att hitta tillbaka till ställen eftersom de kan se helt annorlunda ut när jalusierna är uppdragna, eller bord utställda. I gamla stan finns inga fasta uteserveringar, bara små markeringar i gatan, så personalen som kommer drar in och ut stolarna varje natt och vid lunch.
La explanada de España i kvällsljus. Här är aldrig uteserveringar, de är på gatan intill.
Det vilda livet under min balkong syns inga spår av klockan 7.30. Stolar och bord är borta, och skräp och annat är bortspolat av en tanker som långsamt åker genom stan med en snubbe med högtrycksslang efter sig. (De kanske måste spola gatorna hela tiden eftersom det aldrig regnar? Jag såg någonstans att Alicante har 310 soldagar.)
Filmade det här 4.50 en morgon när jag hörde det för första gången. Man vänjer sig vid allt, även en vääääldigt långsam högtryckstanker som spolar glasflaskor runt sig.
Sopstationerna är därför förhållandevis fräscha, men jag ser ingen logik i vilka kärl som är placerade var. Lättast att hitta är glaskärl (ett under min balkong, där barerna tömmer lite då och då natten igenom – tack så mycket), annars kan de vara lite var som helst. Komposten kommer jag inte in i, den måste man ha en app för att öppna (där fick ni, bananflugor!).
Igår var en så omtumlande dag att jag knappt har hämtat mig. Efter att ha ringt och grattat Hannes på födelsedagen så tog jag Tram (spårvagnen) till Benidorm. Jag hade planerat in en utflykt eftersom jag ville ha något lite annorlunda att göra min sista helg här, och tyckte det kunde vara kul att se hur mycket jag minns från barndomens somrar.
Vägen från stationen kantades av typiska marknadsbutiker, med souvenirer och billiga kläder och väskor.
…men så här såg det ut på största delen av promenaden ner till havet, och även upp sen på en annan gata.
Jag blev förvånad när jag kollade upp innan jag åkte hur långt det var från Benidorm till La Nucia, där vi bodde, och såg att det bara var några stationer med bussen. Så funderingen att åka dit fanns där, även om jag tänkte att det var ganska liten chans att jag verkligen skulle göra det. Efter ungefär 1,5 timme med Tram var jag framme i stan, och på en knapp halvtimme var jag nere vid havet. På vägen dit var jag förvånad över två saker: hur ful staden är och hur många turister det ändå är. Kändes som mycket fler än i Alicante, “min” fina stad! Varför är de i Benidorm?!
Illa de Benidorm ute i havet.
Den här utsiktsplatsen var det enda jag kände igen! Och stranden förstås.
Playa de Levante.
Jag satte mig på ett café i gamla stan (som är ganska liten) för att ladda mobilen och planera vad jag skulle göra. Det kändes inte alls lockande att gå omkring i stan. Stranden och utsiktspunkten var fin (och det enda jag kommer ihåg från när jag var liten), men jag hade ingen lust att gå omkring i stan. Så jag bestämde mig för att ta mig till La Nucia!
Playa de Poniente (med mås).
Det var en utmaning att hitta rätt buss, jag visste numret, men det var ganska oklart var den gick ifrån. När jag äntligen hittade rätt hållplats och fattade hur tidtabellerna var upplagda, så hade bussen tyvärr just gått och nästa skulle inte gå förrän om några timmar enligt helgtabellen. Då viskade Ristos röst i mitt huvud att jag skulle ta en taxi, så då gjorde jag det!
Calle Colombia. Grinden var svart och huset var vitt, men annars är det sig likt!
8 minuter senare stod jag utanför huset där jag badat, lekt och hängt i stort sett varje sommar tills jag var 15 år. Efter ytterligare 15 minuter hade jag uppbådat tillräckligt med mod för att trycka på ringklockan. Jag har ju 23 dagars streak på Duolingo, så jag mumlade för mig själv; “Me llamo Jessica, y viví en esta casa los veranos, cuando era niña…” Ett snabbt tryck på knappen, rättade till kläderna, log stort. En kvinna ropade från balkongen: “Hola?” och jag ropade tillbaka min fras. “Ich verstehe nicht”, sa hon och försvann. Jag slängde duolingo-spanskan överbord och förberedde min fusktyska i stället; “Ich heisse Jessica und ich habe in diese haus gehabiten…”
Minns nu inte vad jag sa, men konstigt nog funkade det, och Hana och Helmut öppnade grinden och sitt hem för mig. Där var plötsligt poolen där jag lärde mig simma, och plattorna där vi halkat med blöta fötter. Jag hörde klinket från glasflaskan med Fanta Limón mot mosaikbordet och kände den raspiga poolkanten som man inte ville sätta knäna mot. Jag kan inte fatta att den här platsen har funnits här hela tiden, det är en sån konstig känsla!
Poolhuset fanns inte då, och inte heller staket ner mot uppfarten 😬
Vi kommunicerade med en språkblandning kompletterat med översättningsapp, och jag saknade Jenny så himla mycket. Nästan allt jag sa började med “min syster och jag brukade…”, tror inte vi var utan varandra mer än typ när vi gick på toa. Jag hade verkligen velat uppleva det här tillsammans med någon annan som mindes. Fotade och filmade allt medan Hana visade mig runt och berättade vad som var gammalt och vad som var nytt. Så roligt att de är de enda som har bott där sedan vi flyttade ut!
Hana ville verkligen visa mig ett foto på Frau Tjernström, så alla fotoalbum åkte fram och det bläddrades frenetiskt.
Helmut mejlde mig ett flygfoto på huset efter renoveringen de gjorde.
Te och småtapas på Nuevo Alcazar (som jag faktiskt tror att vi besökte åtminstone någon gång då för längesen).
När jag kände mig redo att åka hem, satte jag mig på en restaurang och väntade på bussen, och Jenny ringde precis då. Allting blev så mycket mer tydligt.
Kände mig färdig med Benidorm, så jag hoppade av vid stora busstationen och tog en Alsa-buss tillbaka till Alicante. Mycket bekvämare än Tram, och tog bara 50 minuter. Det var otroligt skönt att komma hem till min lägenhet igen, i “min” stad.
Hejdå Benidorm!
Jag hade väldigt svårt att sova efter all ansträngning och alla intryck. Hjälpte inte att det var sedvanligt lördags-hallabaloo nedanför min balkong…
I dag var det kyligt när jag gick ut på lunchpromenad, jag frös i min kavaj. Som det ser ut på Aemet, spanska SMHI, så är det dags att lägga undan de kortärmade tröjorna och tunna blusarna till förmån för stickat resten av vistelsen. På måndag kanske det till och med blir regn, det har jag inte sett sedan jag kom hit. Jag är SÅ glad att det har varit varmt ända fram till nu, kunde inte varit bättre!
Äntligen får jag använda min mysiga och fina cashmere-tröja som jag fyndade på Stadsmissionen inför resan!
Under mina veckor här har jag fotat lite allt möjligt, och samlat på mig ett gäng fina balkonger. Jag gillar att husen här är så varierade, det är något som jag tycker är så trist hemma, att nybyggen aldrig har några utsmyckningar kring dörrar och fönster. Jag vet så klart inte när de här husen är byggda, men det är härlig variation på balkongfasaderna (bläddra med pilarna och vänd på mobilen för större bilder):
I kväll tänds juleljusen, och jag är SÅ taggad! Och hela stan med mig, verkar det som. Jag ska se till att vara på plats vid granen i god tid före 19, när den blir den första dekorationen att tändas. Projektledaren i mig är nervös för att det ska bli strömavbrott (vi minns ju alla vad som hände 2019!), men sen kommer jag på att det ju inte är jag som är ansvarig, så då blir jag glad igen.
Apropå juldekorationer, så har det arkeologiska museet också fått upp sina, hehe:
Feliz Navidad! Ser lite ut som granen gjorde det året mamma grät.
MARQ var för övrigt ett jättefint museum! Det var inte bara fynd från arkeologiska utgrävningar, utan ett museum över hela det arkeologiska arbetet. Dessutom en väldigt intressant och fin utställning om Dénia, en stad full av historia som ligger lite norr om Alicante. Alla städer på den här kusten har så mycket spännande historia, mycket handel och utbyte och så klart många krig. Ett fynd som gjordes var till exempel en samling föremål och detaljer i brons, som de först trodde var ett krigsbyte, men som de nu tror är kvarlämningarna av en verkstad där man tillverkade och lagade föremål, eftersom alla låg i samma packe, och inuti amforor och så vidare. Föremålen härstammade från runt hela Medelhavet, Svarta havet och Kaspiska havet, och ännu längre in i nuvarande Ryssland. Så spännande!
Några islamiska fynd, inte del av ovannämnda verkstad. Bakom hade de gjort rekonstruktioner i vackert glittrande material, som en vit skugga. Så fint!
Krukor, kannor och annat i lera och keramik. Allt var så fint uppställt och belyst.
Dénia har också en russinhistoria, det blev omåttligt poppis med russin i Europa och USA på 30-talet, och det här är en maskin som vägde russinen. Precis som med balkongerna – varför är inte maskiner så här fina nuförtiden?
Varför bara måste jag gå in på ställen där jag inte får gå in? Varför är det så spännande? 🙂
