Visst är det väl så, för många i storstaden, att bussen är det ställe där man tar igen sig lite. Efter att ha sprungit mot tidtabellen, halkat över gator som snabbt visar rött, nästan fastnat i t-banans dörrar, irriterat sig på de som står blockerande till vänster i rulltrappan, stått bakom någon som inte kan sin kod på kortet eller drar kortet istället för att sätta i chippet, efter allt det så är det skönt att sjunka ner och bara titta långt ut genom fönstret på absolut ingenting. Som flickan där, i mitten. Det här är ännu ett ljud som jag skickat till Sounds of Stockholm, sidan där du bara kan blunda och lyssna på vardagen.
Jag har köpt en bokhylla. Billy. På blocket. Den kostade 100 kronor och vi var och hämtade den under sedvanligt stön och felparkering. Det kunde ha varit en vanlig bokhylla, men den här är speciell. För att veta hur speciell så måste jag berätta om min jakt på ett skrivbord. Ingmar Bergmans skrivbord. När han dog hölls en auktion på Bukowskis, och jag var där för att ge hans skrivbord ett nytt hem. Det misslyckades totalt, inte minst på grund av att priset blev 160 000 kronor. Ska sanningen fram så tappade dom mig redan runt 3 000 sådär.
Här kan du läsa hela historien om Ingmar Bergmans skrivbord, både på bloggen och som twitter.
Ingmar var gift några gånger, bland annat med den duktiga pianisten Käbi Laretei 1959 till 1969. Och det var namnet som stod på dörren innanför vilken det fanns en Billy bokhylla som jag just köpt. En tillfällighet? Skulle inte tro det.
Så nu sitter jag fortfarande inte och inspireras vid ett Malmstenskrivbord som tillhört Ingmar Bergman, utan som vanligt vid en 70 x 70 bräda med fyra Ikeaben. Runda.
Men alldeles intill mig skiner hans fd frus bokhylla Billy för 100 kronor och sprider inspiration av annat slag.
Jag kommer på mig själv med att nynna.
Kan vara Brahms.
Eller den där låten Hajarna som jag hörde på ett dagis igår.
Jag fyllde år. Kanske det var åtta, kanske nio år. Idag är jag och Bertil 60 år, så det var i alla fall länge sedan. Det känns som det var i brytpunkten mellan att leka med kottar och en elektrisk tågbana, i skarven mellan färg och svartvitt, mellan skuggspel och smalfilmskamera, mellan radio och tv, haderian och Elvis. Strax efter en mellanperiod och i början på allt det nya.
Jag hade kalas och det nya fanns plötsligt därhemma, i form av Märklintåget som magiskt åkte runt, och pappas filmkamera. Alla kompisar var jätteimponerade. Alla utom bästa kompisen Bertil, i alla fall visade han det inte. Han var istället väldigt upptagen med att styra runt den orangea kranbilen som antagligen också var en present den här dagen.
Jag misstänker att han var lite avundsjuk på den.
Så nu när Bertil har fyllt 60, så ska han få den av mig. Lite nött, väl använd men en jättebra present till en man som annars har allting.
Ett minne som man dessutom kan ta på.
Och för säkerhets skull finns det lite att jobba med, den ska ha en krok och ett snöre för att fungera fullt ut igen.
Så det blir tre presenter i en: En kranbil, ett minne och ett projekt.
Redo för kälkåkning. En rejäl kälkbacke gav god fart 1955. Reklampelaren till höger i bakgrunden finns kvar än idag, den har bara fått en liten annorlunda utformning. Vintern 2011 är det torg här, med korvkiosk och massor av bussar. Och ett helt Solna centrum har förstört kälkbacken.
Bilden skickar jag vidare till hejigen, min nostalgiska hemsida.
Året är 1978 och uppdraget är att göra ett reportage om roliga fritidssysselsättningar i Stockholm som inte kostar en förmögenhet. Så vi tog oss upp på Bastugatan på söder, på den lilla plätt bakom planket där områdets dagisbarn leker av sig med Stockholm och Riddarfjärden vid sina fötter. Med oss hade vi en tom läskburk som vi klippte upp så att det blev en aluminiumring av det hela.
Den kastade vi sedan till varandra, och med rätt skruvteknik fick vi den att flyga riktigt långt. Till slut flög den ut över Riddarfjärden, och har den inte landat så flyger den väl än.
Se där, en väl utnyttjad ekonomisk eftermiddag.
Bilden skickar jag vidare till hejigen, min nostalgiska hemsida.
Det var 1972 då man kunde köpa tio Lp-skivor för 35 kronor på Drottninggatan i Stockholm. Egenimporterade skivor från USA, med ena hörnet bortklippt på konvolutet, så kallade cutouts. Skivor som blivit över. Bland alla mer eller mindre kända band fanns det också rariteter och kön var lång utanför butiken när en ny sändning kommit in. Idag är den tiden långt borta, och nu ligger kulturdepartementets lokaler här passande nog. Men någonstans i väggarna kan man säkert fortfarande höra beatet från Big Bopper och de övriga ratade skivor som fick nytt liv på Drottninggatan 16 i Stockholm.
Bilden skickar jag vidare till hejigen, min nostalgiska hemsida.
Jag har tidigare visat hur barnen på 80-talet lekte i skulpturen på Gärdet. Här ovan är det 1957 och två andra barn som leker, samma lek, samma plats men annan tid.
Idag sitter barnen fastspända och omstoppade på alla håll och kanter, men bilarna var säkrare förr. Då, 1979, installerade vi till och med ett skydd mellan framstolarna, så att barnen inte skulle åka fram där vid en snabb inbromsning. Och se hur effektivt det var! Inga barn i framsätet alls. till och med Jessicas obligatoriska knäckebröd är helt. Notera även överkursen på Jenny i bakgrunden, en mycket skyddande hockeyhjälm från Spaps.
Ibland är jag ute på stan med min Iphone och ser något speciellt. Något som passar som bild, men inte har någon självklar text. De hamnar här, lite utanför ramen. Det blir som ett fotogalleri.
Senaste kommentarer
Bertil får lägga upp film när han leker med bilen sen.
Tack Anders för tipset
Om det finns så har stadsmuseum det.
Finns det interiörbilder på konditoriet PAGODEN i södra...
M/S Estonia hette Viking Sally från början; http://www.faktaomfartyg.nu...
Intressant! Tack för bra fakta!
M/S Estonia,fartyget som sjönk,döptes till M/S Estonia och började trafiken...
har tidigare visat hur barnen på 80-talet lekte i...