Hildas komihåglapp
|
May 8, 2013

Nu har jag fått ett nytt rättesnöre i livet. Det är Hilda som bistått med några komihågregler. Jag sätter upp dem på kylskåpet.

Nu har jag fått ett nytt rättesnöre i livet. Det är Hilda som bistått med några komihågregler. Jag sätter upp dem på kylskåpet.

Suck.
Jag borde skriva något. Nu när #blogg100 är över.
Men tanken når inte ner till tangentbordet, utan fingrarna löper själva och åstadkommer helt ovidkommande krumbukter.
Jag har skrivit böcker som ingen läser
jag har tagit bilder som ingen ser
jag bakar bullar som inte jäser
och mina brister blir bara fler
Fast å andra sidan så finns det mer
än det man visar och det man ser
och vi vet ju, att det som brister
kan man laga med Karlssons klister
Och sen kom jag på en historia, om en dvärg. Han blev hårt sparkad på sina ädlare delar, men hans enda reaktion var: Det där var nära ögat.
Suck.
Jag borde skriva något.

Vitsippsbacke, unika skyltar och rådjur som är lagom skygga. Hagaparken lever upp inför sommaren. De gröna sluttningarna tas i besittning av fikande familjer, grusbanorna har öppnat för tennisträning och en del glasskiosker har öppnat, men inte alla. Det är härligt med en grön oas så nära Stockholm.



Här var det öronproppar. Gula eller gröna. Undrar om man tjänar bra på att sälja dem? Och där var det biljetter, men det är alltid oklart om de vill köpa eller om de säljer, och om man får köpa eller sälja. Och hur vet jag att de är äkta?
Solna station kluddrar igen ordentligt när tiotusentals ska dra till arenan, och jag fattar inte varför man bara har en uppgång, varför bron över järnvägen inte öppnas, ja det finns tusen varför att undra över.

Alla gator mellan Solna centrum och Friends Arena blir som små myrstigar när det är ett evenemang på gång. Ikväll är det Bruce Springsteen förstås, och publiken är lite äldre. Undrar om det finns någon arena någon annanstans i världen som är så svårnådd som Friends Arena. Skulle väl vara Råsunda då, på 1940-talet.

Och där, bakom det höga blå planket, försvinner gamla Råsunda bit för bit. Sträcker man sig riktigt långt så kan man ta en bild över huvudet och se vad som finns kvar.

Så. Då gick vi i mål! 100 blogginlägg på 100 dagar. Och visserligen är det ingen tävling, men jag känner ändå en viss tillfredsställelse över att vara den som blev färdig först. Nu har ni andra hela dygnet på er att knyta ihop säcken. För mig ska det här bli en bloggläsardag, och sen ska jag kontakta Netflix och inkassera mina 100 dagar fribiljett. Nåt annat man ska göra? Ni har väl anmält er till den 13 maj förresten?

Den här uppstoppade ugglan satt innanför vår dörr i Märsta i många år, där den tittade ner på alla som kom och gick. När Märsta försvann från horisonten, fick den flytta in i Hammarby Sjöstad, och där har den det bra i Lottis soffa. Det var väl egentligen meningen att den skulle sitta innanför fönstret och skrämma fiskmåsar från balkongen, men den skämdes snabbt bort och hamnade i bästa TV-soffan istället. Och det är väl okej, har man fyllt 50 år så är det helt okej.