Att få oväntat besök har inte alltid varit så lätt.
Särskilt inte förr-förr, århundranden förr-förr på Arns tid, när besöken var årslånga och besökarna många.
Till och med på 1950 och -60 talen kunde det ställa till med problem. Lyssna bara på Martin Ljungs monolog om Ester, så förstår ni vad jag menar. Hon som riktigt skulle få rå om besökarna, för att till slut bli bannad som en fläskfia.
Men på senare år är det inget problem längre, oväntade besök löses bekvämt med en kopp Gevalia, eller kanske ännu troligare, en cappucino gjord i nån av Krups hemmamaskiner.
Att få oväntat besök är numera en västanfläkt mot att göra ett oväntat besök.
Det skulle jag göra idag. Ett spontant oväntat besök bara för att jag råkade åka förbi. Ett oväntat vänbesök i Arns hemtrakter, där naturen inspirerar och sveper in besökarna i en tidlös historia. Fält som gjorda för långa ritter, vattendrag som gjorda för att vattna en här, kullar som gjorda för överrumplande strid.
Det tog lite tid för mig att hitta rätt, jag blev utlämnad till telefonnummer som inte finns längre, mobiler som för tillfället inte kan nås, och folk som är ute och flänger på bygden. Allt resultatet av att vi numera jobbar lite sådär i farten, lite överallt och ingenstans. Det tog helt enkelt lite tid, och västgötaslätten fick mig i sitt grepp.
Och fast jag trodde att jag hamnat rätt, så fanns det inte en kotte att fråga. Jo det fanns det, men kotten svarade inte. Inte en katt. Jo det fanns det, (den sitter där vid vänster stolpe) men katten svarade inte heller. Den bara satt där och slickade sina rödvita tassar. Jag blev Arn, eller i alla fall en man från hans tid.
Så till sist knackade jag på i det största slottet med sina milsvida ägor, och det var rätt fast slottsfrun själv var ute och gjorde blomsteruppsättningar, meddelades mig där jag stod vid min carreta på borggården. Jag dammade av mig resdammet, vände carretan, som nu blivit en röd fantasispringare, och trädde åter färden mot huvudstaden via Skövde, likt en Arn på korståg.
På vägen passade jag på att kolla in Ullervads kyrka där kantorn satt och övade. Och eftersom jag förvandlats till Arn försökte jag tända ett korstågsljus, men där fanns inget tändstål i någons fickor, så kantorn och en inkommande man, kanske en riddarlärling, lovade tända det på söndag, om inte förr.
Då ska det lysa som ett minne över den gång en kopp kaffe nästan serverades på en av gårdarna i Segerstad, Arns land, till en dammig man på sin röda springare.