Den rene sotaren

Jag har träffat sotaren. En sotare är så nära en sagofigur man kan komma i verkliga livet, för i motsats till tomtar, älvor, féer och troll så finns sotaren. Svart som synden dimper han ner på ditt tak och kvastar runt med rep och vischor. Jag förstår att man kunde skrämma barn med honom. Men min barndoms sotarmurre har blivit en renlevnadsman. Barndomens sotare hade glimmande vita ögon i ett svartsotat ansikte, och det stod ett moln av sot runt honom. Dagens sotare tar visserligen inte av sig skorna, men med en dammsugare suger han minutiöst upp minsta mikroskopiska spår av att han varit på plats. Det är helt enkelt renare när han går, än det var innan han kom.
Hur kan nåt så svart vara så prydligt?