Tänk att Moore drar så mycket kvinnor, tänkte jag och kände mig som jag satt mitt i senaste numret av Tara.
Innan filmen började äntrade en kvinna scenen långt därborta och började prata om 1,6 miljonersklubben, gjorde reklam för någon kalender, en kokbok, en tillställning på Oscars och sade att vara kvinna mitt i livet är något vi ska bära med värdighet.
Sedan konstaterade hon att det var roligt att så många kunde komma på denna förhandsvisning och presenterade kvällens film, Veronika bestämmer sig för att dö. Filmen baserar sig på en bok av Paulo Coelho och alla kvinnor suckar lite, och jag med men det känns som om min suck har ett lite annorlunda tonläge.
Damen därframme hoppas att filmen ska vara bra, för boken är ju bra och filmen på boken Alkemisten var ju bra, och den har vi ju alla läst.
Och alla suckar och nickar, och jag med fast jag inte har läst boken och just nu sitter jag och kalkylerar varför i helvete biografen Sture inte ligger på Sturegatan utan på Birger Jarlsgatan, bredvid parken och varför den här biografen heter Park och är på Sturegatan och hur fort man kan ta sig till rätt ställe.
Det slutar med att vi ser Veronika, och det var väl inget fel på den filmen. Bra skådisar, vackert filmat, bra story och There´s still Moore to see.