Mina 44 dagar – bakgrunden

July 24, 2006

Jag var fjorton och ett halvt när jag på sommaren 1966 åkte ner för att hälsa på min pappa i Etiopien. Han arbetade där som läkare på det svenska barnsjukhuset ESPC, Ethio Swedish Pediatric Clinic. Hela familjen hade bott i Addis Abeba sedan 1961, men när mina föräldrar skildes 1964, hamnade vi i Märsta. Antagligen blev det Märsta för att det låg så nära Arlanda, något annat skäl kan jag inte se, varken då eller nu.
Anders som 14 åring har just gått ut åttan. Efter att länge ha tänkt på franska och översatt sina tankar till svenska, har han nu åter hamnat helt i det svenska språket ,och det enda återstående minnet av att han tillbringat tre år i fransk skola, är att han har det väldigt lätt för sig i skolan. Och, att han, från att tidigare ha kallats för Aris, nu kallas för Addis av sin omgivning.
Jag tror Addis är en omtyckt kille, speciellt bland tjejerna. Han är en sån där kompis som man gillade men aldrig blev ihop med. Ett sorts killfacit som kunde tala om och visa hur killar fungerade, utan att vara ett hot eller ett krav.
Den 11 juli 1966 flög jag alltså ner till min pappa, och under 44 dagar skrev jag resebrev hem till mamma. Först var det säkert för att vara en snäll son och berätta vad som hände, men ganska snart blev det ett tidsfördriv som utvecklade sig till ett projekt för att manifestera sig själv inför sin omgivning.
Åtminstone i ett 40 årigt efterhandsperspektiv.
14-åringens 44 dagar 1966 hade kunnat heta breven till mamma, Jag och alla mina andra liv, eller varför inte Me, I and Myself. Men eftersom det dök upp 44 nya dagar 2006, så handlar det inte längre om 14-åringens brev till mamma och världen 1966.
Det handlar om att möta sig själv, 40 år senare. Ett möte som inte kräver någon plats, bara tid. Ingen kalender, bara ett då och nu. Ett möte som inte kräver förklaringar och ursäkter, bara öppenhet och förståelse. Kanske inlevelseförmåga, för att kunna känna in det som för de flesta är glömt och gömt i något diffust begrepp som barndomen eller förr.
Någonstans inom mig har jag ju kvar känslan från då. Oron, längtan, stoltheten, drömmarna, förvåningen, planerna. Jag har kvar baktankarna. De där som drev mig, det outsagda som förfinades till något skrivet.
Men jag har också ett facit, för jag vet hur det var och jag vet hur det blev. Jag vet hur jag ville det skulle bli.
De tidiga raderna har legat gömda länge, och de finns bara på första generationens kopiepapper. Antagligen sade man då att de skulle finnas för evigt, men evigt var bara 40 år, så nu faller de sönder. Ursprungsbreven då, vad hände med dom? Jag vet inte, mamma vet inte heller. Hon fick läsa dom i år, och kände inte igen någonting, det var helt nytt.
Nästa gång jag kan möta mig själv är när jag fyller 94 och ett halvt. Det är ju inte helt otänkbart, så det kan ju faktiskt vara värt att leva för. 11 juli 2046, skumögd men vital, fårad men nyfiken, märkt men tapper, läckert stapplande mot evigheten. A pain in everyones ass, men älskad ändå.
Jag hoppas att jag som 94 åring inte bara var, utan också är.
Breven till mamma är inte redigerade, de är som de var. Jag måste erkänna att det kliar i mina fingrar många gånger. Jag vill kommatera, jag vill förenkla, jag vill slipa till det. Jag vill rätta till, ta bort det som är fånigt och förstärka det som kan riva ner applåder.
14 åringen i mig skulle älska det. Det skulle göra honom så mycket smartare, vackrare och intelligentare. Han skulle bli så perfekt som han ibland tyckte att han var. Men jag sätter stopp för det.
Kanske är det rentav av samma skäl som då – jag vill glänsa och inte skuggas av honom. Jag vill visa att jag lärt mig något, och se till att allt ljus inte bara faller på Addis. På samma sätt ser han till att allt ljus inte faller på mig, fast det är svårare för lill-Anders. Han har skapat klart, och levererat. Han får lita till det som var, och den enda hjälp han får är att jag plockar fram de gulnade papperen ur garderoben, och ger hans ord en ny kostym.
Jag kunde, fram till 11 juli 2006, putsa på min medelålders fasad, välja tyg och skräddare, men sen fick även jag klä mig i det jag skapat och vänta in 2046.
Då kommer både lill-Anders och jag tillbaka. Men då är vi inte där för att ta något ljus, då är vi där för att tillsammans sätta strålkastaren på gamgubben.
Det kan han säkert behöva.

Posted in Mina 44 dagar