Tredje nya dagen: App app på tippen

April 26, 2009

13-juli-2006
Den allra intensivaste fågelsången har tystnat, så här i juli. Det är morgon. Genom myggnätet i vårt sommarhus utanför Valdemarsvik hör jag tre kråkor som skriker i olika tonlägen. De skäller på varann, den ena har en basröst och låter som en fyllkaja, de andra två kraxar nästan i stämmor, en morgonduett som överröstar både skogsduvor och en gök långt ifrån. Det är en västergök, en bästergök.
Undrar vad det är för en knäppgök.
När jag går ut för att pinka blir det plötsligt en östergök, tröstergök. Han verkar flyga fram och tillbaka, jag tänker inte lyssna om han kokoar i söder, för dödergök vill man inte höra. Inte i min ålder.
Lugnet på landet inspirerar, och jag sätter mig ner för att jobba. Numera kan man ju göra det lite överallt, och jag har min ryggsäcksredaktion med dator, kameror, programvaror och allt som behövs för att göra tidning sex gånger om året.
Jag går igenom mina mail, ca 500 om dagen, och åtgärdar det som behövs. På 40 år har jag gått från Rolleiflexens svartvita nio gånger nio, till Nikon D200 digital som laddas direkt in i datorn. Jag har gått från blysatta notiser till Indesign och från rullbandspelare till Ipod med en liten mikrofon. Allt är samma men annorlunda, och jag är verkligen nyfiken på hur det ser ut om 30 år.

Jag är alltså på landet för att skriva inför nästa tidning.
Alltså har jag byggt en sandlåda. Klippt gräset. Varit till tippen med diverse krångligt skräp.
Varje gång jag kommer med skräp till tippen sitter två runda män och kisar mot himlen. Dom verkar trots det ha järnkoll, för när plastpåsen med gamla takpannor ska ut ur bilen, så är dom där.
- App, app, töm ut plastpåsen, den är brännbar.
- App, app, skruva loss plåten från trät.
- App, app, skilj på hård och mjuk plast.
Till slut passar jag på att fly när grabbarna spottar in en ny besökare med bilen full av samlat skräp. Men innan jag åker, ramlar den sista svarta sopsäcken med trasigt rockwool ner i obrännbart. Jag vet, sen tidigare stank, att det finns två döda råttor i påsen också, och jag har ingen lust att separera ut dom i nån “app, app” hög.
På hemvägen passerar jag hemköp som håller på att ändra sin image från billigt och bra till något att ha. På rabattkupongen för juice måste jag skriva mitt namn för att få 4 kronor, så jag skriver Kalle anka med snygga snirklar.
Så har jag klippt gräs igen, det där som ställer sig upp efter en halv dag.
När jag är ensam på landet är det inte så att jag pratar för mig själv. Men jag kommenterar det jag gör, i snärtiga meningar. Så när jag ska ner på torrdasset blir det “Med bestämda steg gick han ner till dasset.”
Sen märker jag att jag inte alls går med bestämda steg ner till dasset, så då måste jag ändra min gångstil till att bli bestämd. Hur blir den det? Svänga med armen? Sätta i fötterna lite hårdare? Ha lite mer bråttom och en rakare linje? Mycket att tänka på, och sträckan är knappt 25 meter. En felsväng med armen, samtidigt som foten slår bestämt ner på en snigel, fast jag gett order till foten att gå vänster om snigeln, gör att jag ramlar. Skriker jag aj? Nej. Svär jag? Nej. Det enda som kommer upp i min sjuka hjärna är “Han föll tungt på snigeln”.
Jag är på landet för att skriva inför nästa tidning.
Man kanske skulle ta ett dopp…

Posted in 40 år senare, Mina 44 dagar