För en tid sedan revs ett gammalt skjul på den franska landsbygden. Den lokala befolkningen var snabbt där och tog till vara på det mesta som fanns i skjulet. En bucklig gryta hamnade hos antikvitetshandlaren Monsieur Blumeau, och när han någon månad senare öppnade locket fann han en bunt fotografier omsorgsfullt invirade i en sidennäsduk. I ena hörnet av näsduken var det broderat ett T.
Grytan köptes sedermera av en mystisk man för 683 Euros, och bara en vecka efter det köpet hamnade bilderna på mitt bord, åtföljd av en lapp: “Med hälsning från Tante Fidele och Theo”.

... Tryck här för fler bilder...

Theodor, Le Petit Chef, lärde amerikanarna att äta vitlök och engelsmännen att äta chips. Det finns knappast någon kock i världen idag, som inte kan härleda sina rötter till den lille kocken och Tante Fideles grytor på den franska landsbygden.
Le Petit Chef har varit en fantastisk inspirationskälla genom åren, och även om han gått ur tiden så lever hans livsverk vidare. Välkommen att ta del av den lille kockens hemligheter.
Läs mer om Theodors barndom...

Theodors barndom var egentligen inte annorlunda än många andras på den franska landsbygden. Men en svår sjukdom i början av seklet blev livsavgörande för honom. För att överleva, bli frisk och äta upp sig, fick den unge pojken flytta in hos Tante Fidele, sin mors syster, under tre månader en sommar.

Tante Fidele bodde ensam i ett stort hus nära den by där Theodor växte upp. Hon var en enstöring som inte sa mycket, men hon kunde laga mat. Det hände att traktens unga män tog en extra väg förbi hennes hus, framförallt runt middagsdags, bara för att få känna de underbara dofter som kom ut från hennes kök. Då och då kunde hon bjuda in någon av dem, och de brukade aldrig komma ut förrän en dag eller två senare. Då lös deras ögon av tillfredsställelse, men aldrig yppade de något om vad som tilldragit sig i huset.

Det var under den där sommaren hos Tante Fidele som Theodor grundlade sitt matintresse, och sina färdigheter som kock. Tante Fidele såg snart att Theodor hade en naturlig talang över det vanliga, och hon brukade smeksamt kalla honom för ” mon petit chef”, min lille kock. Ett smeknamn som kom att följa Theodor resten av livet. Vittnen säger att han efter vistelsen hos Tante Fidele hade fått en speciell glöd i sin blick.
Theodor var själv ytterst fåordig om sin tid med Tante Fidele, men det står klart att Tante Fideles kunskaper förvaltats och utvecklats av Theodor, som efter den sommaren tillbringade nästan varje helg i köket hos sin Tante. Theodors passion för välkryddad mat, hans alltid välvässade knivar och hans ständiga avsmakande av maten var ett arv som han förvaltade väl efter Tante Fidele. När Tante Fidele dog var det Theodor som fick ta över hennes hus, grytor, knivar och recept. Och hennes passion för matlagning.
Den sommaren kunde man se honom på sin cykel, farande mellan byarna på den franska landsbygden. Theodor hade en korg fastsatt på styret, och i den korgen samlade han de mest utsökta ingredienser han kunde finna.
Det berättas att han kunde cykla flera mil varje morgon, bara på ryktet att det skulle finnas morötter av en viss kvalitet i grannbyn.

Och snart doftade det ljuvligt från Fideles grytor igen, men den här gången var det den lille kocken som smakade av, och traktens kvinnor som slog sina lovar runt huset. Det hände att Theodor bjöd in dem en eftermiddag, för att lära ut lite av sina hemligheter. Allt fler tillbringade helgerna hos Le petit chef, ryktet om den lille kockens matlagningskurser och glada fester spred sig över den franska landsbygden, och verksamheten blomstrade när första världskriget bröt ut.Theodor värvades till den franska armén, och efter några månader bommades Tante Fideles hus igen, dofterna försvann och Theodors rykte som matkonstnär förde honom över Atlanten till USA.

I början av sin tid i USA gick Theodor ibland under namnet The odor, på grund av sin kärlek för vitlök, en kärlek som till en början inte delades av amerikanerna, men som senare vann deras hjärta. Som så mycket annat i Theodors liv, är det svårt att veta vad som är myt och vad som är sanning. Men vi vet att han ganska snart återkom till Europa via England. Legenden säger att det var Theodor som tog med sig de första chipsen 1921. Först kallade engelsmännen dem för crisps, men ganska snart fann man dem i Engelsmännens mest älskade snabbmatsrätt, fish and chips.

Det var också i London, under ett senare världskrig, som den svenske mästerkocken Tore Wretman träffade Theodor för första gången. Theodor visste mycket väl vem Thore var, han hade själv utbildat många av de kockar som varit Tores ledstjärnor i livet, Louis Barth och Albert Baser på Maxim i Paris bland annat. Tore och Theodor förblev vänner hela livet, även på äldre dar när Theodors skygghet blev alltmer påtaglig. Likt en kökets Garbo drog han med tiden sig tillbaka från omgivningens ibland alltför närgångna uppskattning. De utlösande faktorerna lär ha bestått av en vacker kvinna, en svartsjuk äkta man, en gudomlig soppa, en burk med kryddor och två nyvässade knivar i ett kök på den franska landsbygden.

Från att ha varit en gamäng, en kvinnokarl alltid i centrum, alltid full av upptåg, blev han en skugga som likt en magiker tyst förvandlade oansenliga lantrestauranger till små pärlor på den gourmandiska landsbygden. Restauranger ofta bara kända av lokalbefolkningen, som inte gärna delade med sig av sin hemlighet, av rädsla för att alltför många utomstående skulle strömma till. Men då och då sipprade hemligheten ut, och folk kunde komma långt ifrån bara för att smaka av maten som inspirerats av Le Petit Chef.
Minnet av Le Petit Chef lever än idag kvar på den franska landsbygden. Med åren har han fått ett mytiskt skimmer över sig. Många är berättelserna om hans kökskonst och smakmagi.

Han fortsatte att verka långt upp i åldern, dels med undervisning hemma hos utvalda kvinnor i deras kök, dels på små lantliga restauaranger som plötsligt blommade upp med de mest fantastiska recept och smakfulla rätter. Då visste befolkningen att Le Petit Chef varit där, och folk strömmade till restaurangen.

Varför blev han då aldrig en berömd mästerkock själv, med egen superrestaurang? Det finns flera orsaker, hans alltmer överskuggande skygghet var självklart ett stort skäl. Men också hans rastlöshet, hans ständiga sökande efter nya vägar, nya smaker, nya kombinationer. Och hans brinnande intresse för att sprida sin kunskap och inspiration till andra. Med sitt breda nätverk inom den absoluta gastronomiska toppen har han ingenting kvar att bevisa.

Ryktet säger att Le Petit Chef har en sonson som fått samma namn, och än idag förvånas lokalbefolkning och resande turister över restauranger som, synbarligen från en vecka till en annan, förvandlas från en habil sylta till en doftande kulinarisk oas. En lokal pärla som oftast vaktas svartsjukt av lokalbefolkningen, och vars rykte sällan sprids utanför den egna orten. Jag känner till en sådan restaurang, och var den finns är en av de hemligheter jag gömmer längst längst inne i mitt hjärta.
Men jag åker dit så ofta jag bara kan.

Andra bloggar om: Tante Fidele, den lille kocken, Le petit chef, Tore Wretman, chips, Theodor

Jag tror det här är den bästa tiden nere på Rammsvik. Solen värmer, fåglarna kvittrar. Sädesärlan är självklart redan på plats och har mutat in sin holk i snickerboa. Ormvråken uppåt skogen har kollat in fjolårets bo. Koltrastarna vete sjutton var de boar, kanske i syrenhäcken. Men de har redan kommit igång och sjunger över omgivningen. En vårens kakafoni, ackompanjerade av hackspetten på trummor. Ett härligt ställe för den som kommer att ta över. Allt kan bli ditt för 750 000 kronor.

Andra bloggar om: Valdemarsvik, Rammsvik, till salu, fåglar, hackspett, sädesärla, vår, hemnet, lantställe

Så märkligt. Så ytterst märkligt.
Jag står vid övergångsstället utanför Casino. Det är rött. Jag har handlat.
Idag är det min pappas födelsedag. Eller var. Nä, det är.
Jag tror vi firar den ihop på något underligt sätt fast han dog en månad efter tvillingarna föddes 2007. Han är liksom lite extra nära idag märkte jag, när ett minne sköljde över mig.
Jag fattar inte var minnet kom ifrån, det bar dök upp. Kanske var det en doft, en bild, en vindpust. Någonting. Det var glömt, men plötsligt fanns allt där.
Tid. Rum. Allt.

... Tryck här för att läsa mer...

Andra bloggar om: Kejsaren, Haile Selassie, Etiopien, Addis Abeba

Det Stora Scoopet är Sveriges dyraste nya bok. Den kostar 78 000 kronor. Men det är lyxvarianten, jag bjuder på middag och kommer hem till dig och läser den för dig. Den finns också att köpa på Vulkan, där är den något billigare. Det Stora Scoopet utspelar sig i Valencia, Rom, Paris, Nice, Geneve, New York, London och Stockholm.
Sven reser runt i Europa utan att egentligen veta när, var eller hur.
Och när han kommer hem igen vet han inte ens varför.
Första gången vi träffades var för ca 30 år sedan. Det är alltid kul att träffa honom. Nyss var han här med Sörensen. Både Monica, Birgitta och Erik mådde bra, sa han.
Jag tänkte tala om för honom att Velios var skjuten, men det var ju för ca 20 år sen, och varför ska man röra vid gamla sår?
Det sista jag såg av honom i morse var när han försvann mot hotellet med en juckande hund runt benen. Han hade bråttom. Han skulle flyga med Max till London.
Kanske han skulle träffa Azir också, innan han återvände hem. Eller också inte.
Han kanske skulle spendera natten i Bayswater. Eller inte.
Imorgon håller påven i alla fall sitt tal, och det skulle han kolla på sa han. Jag skiter i vilket. Efter 30 år tar jag min hand från honom.
Nu får han klara sig själv, det fixar han nog.
Eller inte.

Andra bloggar om: dyr bok, scoopet, Vulkan

Där fanns ringar av silver och armband av guld, halsband av finaste Jade, Elfenben och ännu mer guld och diamanter som gnistrade så jag blev bländad.
Vilken skatt! Hur hade den hamnat där, under den ensamma enen. Hur hade…
KAPTEN KROK!! Manteln som försvann runt hörnet, med ett frasande ljud.
Jag satte av som en raket för att se vart han tog vägen, men när jag kom runt hörnet såg jag ingenting. Kapten Krok var som uppslukad, kapten Krok var försvunnen.
Jag gick tillbaka till den ensamma enen för att rädda skatten och se om jag kunde finns några ledtrådar.
Men skatten var borta!

Jag såg bara några fotspår som pekade mot skogen, och ett ihåligt skratt hördes från skogsbrynet.
- Skatten är min, skrockade rösten.
Det måste vara Kapten Krok som låter så där, tänkte jag.
Återigen hördes Kroks röst från skogen, fast nu lite längre bort.
- Skatten är min, och den här gången ska jag gömma den så att Hannes aldrig, aldrig kommer att hitta den!
- Ho ho, ingen är smartare än Kapten Krok.
Och så började Krok sjunga på en av sina piratsånger:
“ Hej fisum parum, gangsters och pirater,
Hoj krokom och gorra, djupt i vulkanens krater,
Bovar och banditer, lyssna på kapten Krok,
farligare än hajen, klokare än en bok,
Om en månad skall jag tillbaka hinna
och föra skatten vidare till mitt skepp
ingen, ingen kommer den att finna
Inte ens Hannes, skattletaren.
Ho, ho och en flaska med rom.”

Och sen försvann han bort genom skogen, med sin papegoja på ena axeln och en spade på den andra.

Det här måste vi sätta stopp för, Hannes.
Nu ska vi lura Krok!

Andra bloggar om: skattkista, kapten krok

Dryckesjätten Coca Cola redovisar en vinst före skatt på 1,8 miljarder dollar för årets första kvartal. Det är en försämring jämfört med vinsten på nästan 2,0 miljarder dollar samma period i fjol. Försäljningen sjönk från 7,4 miljarder dollar till 7,2 miljarder dollar. Det märks att det är dåliga tider. Man får nog dra ner på bonusen.
I rapporten från första kvartalet, som överträffade prognosen, framgick att Bank of America ökat både vinst och omsättning rejält jämfört med motsvarande period året före: eller med 4,2 miljarder dollar respektive 36 miljarder dollar. Vidare meddelades att förlustreserven fyllts på med 6,4 miljarder dollar.
Det märks att det är dåliga tider. Man får nog dra ner på bonusen.
Läkemedelsföretaget Merck gjorde en vinst på 1,46 miljarder dollar för första kvartalet i år. Det är mer än en halvering jämfört med vinsten på 3,33 miljarder dollar första kvartalet i fjol.
Det märks att det är dåliga tider. Man får nog dra ner på bonusen.
Och stackars Statoil då, bara 41 miljarder norska kronor i vinst förra året. Jag förstår att de måste höja bensinpriset över 12 kronor. Tur jag har bonus på köpen…

Andra bloggar om: Dåliga tider, Coca Cola, Merck, miljardvinster, Statoil

Plötsligt sitter jag med en anteckningsbok som inte bara har en historia. Moleskine har en hel kultur omkring sig. Egna hemsidor, bloggar, fanclubs. Man kan till och med pimpa sin Moleskine, dvs hotta upp den på olika sätt.
Jag väljer mellan att sticka ett fodral till den, eller förse omslaget med en etsad egen bild. Här finns flera filmer som visar vad folk skriver i sina Moleskines. Kanske läge för att utfärda en liten nördvarning? Här kan du mäta hur djupt ner i Moleskine-träsket du hamnat.

Andra bloggar om: Moleskine

Less is more säger Weman. Och idag har jag skurit ner för att skapa mer. I en månad har jag testat att skapa dagens löpsedel, med ett öga på vad kvällstidningarna skriver. På AftonbladetUS och systersajten ExpressenUS har jag följt upp med en engelsk “översättning”, och fått in lite kommentarer. Men det blev tröttsamt. Dagens bilaga, bara 59 kronor. Extra ny schlager idag. Samla på cd, klassiker, recept, tv, Lynley och Clintan. Variationen är så frånvarande. Spiken i kistan för mitt engagemang blev när jag nästan blev lyrisk över att se Laila Bagges rumpa. Äntligen ett nytt ord. Eller var det själva rumpan?

Andra bloggar om: Dagens löpsedel, aftonbladetUS, ExpressenUS,

Det finns 51 grejer du inte får se på google maps. Till exempel ett flygfält i Holland. Och några platser visas fast med gamla bilder, till exempel vita huset.
Och det är ju intressant. Men jag tippar att det finns fler platser som inte är sig riktigt lika. Och mycket riktigt. Som härnedan, det där gula paraplyet på bilden, det har jag slängt på tippen redan förra sommaren. Googlemaps?
loosers!

Andra bloggar om: googlemaps, hemligheter

Rädda alla laxar, Jag står i hörnet med säden i näven, Mamma Mia I have a hairy sister. Visst är det roligt när vi sjunger fel. Och många av oss gör det både roligt och ofta. I dagens Svenska dagbladet kan du läsa en intervju med grabben bakom Saltmannen, titta på bilder från boken och lyssna på de fem mest felhörda sångerna. Nu finns boken ute, Är det Saltmannen?, där Joakim har samlat de bästa av över 1000 felhörningar. Köp boken, lägg era egna förslag på Saltmannen.se eller bläddra bara runt lite. Det är underhållande.

Andra bloggar om: Saltmannen, ny bok, felhörda låttexter

Andra bloggar om: Saltmannen, ny bok, felhörda låttexter, Kent

I början av juli förra året hittades älgen Anders inne i hamnkvarteren i Malmö. Det var inget bra älgställe, så han sövdes ner och fördes till Skånes Djurpark för att kunna kvickna till.
Där har han levt ett osäkert liv, för det mesta som en presumtiv älgbiff. I Kvällsposten skriver man “
Eftersom Anders hittades utanför jakttid ansågs han tillhöra staten, och naturvårdsverket har tidigare hävdat att han därför borde avlivas.”
Det känns himla osäkert att heta Anders, speciellt utanför jakttiden. Men nu får älgen Anders leva vidare, meddelar Johan Lindström som är djurförman. 


- Anders mår alldeles utmärkt i dag, han trivs i flocken och här hos oss. Tack vare att han var så ung när han kom till oss, har han anpassat sig väldigt bra till livet här, säger Johan till Expressen.
Det var ju bra, men det där naturvårdsverket tänker jag akta mig för.

Andra bloggar om: Anders, Älg, jaktsäsong, naturvårdsverket

Självklart, speciellt när du nu har hittat ner på mitt datorskrivbord. Och jag har ju min egen Aftonbladetsida också, så, javisst, shoot man, shoot.
Det gick rätt bra. Ett tag. Jag drog mitt strå till stacken. Men sedan blev det klurigt.

De ville veta om vad jag trodde om människorna som producerat dagens löpsedel.
Var de objektiva, pedagogiska, trovärdiga, dissikerande, orädda, intellektuella, kunniga, utmanande, engagerade, smarta, nyfikna, skoningslösa, spännande, noggranna, nyanserade, grundliga, maskulina? Kunde de gärna varit mina vänner, underhållande, feminina, samhällsengagerade, macho?
Sen undrade de som gjorde undersökningen om löpet ger mig verklig insikt, gör att jag kan skapa min egen åsikt, något jag har nytta av. Om det ger mig en rikare fritid, gör att jag kan utveckla min egen identitet, ger mig stabilitet i livet, hjälper mig i mitt samliv. Ger mig hjärnstimulans. Nja… här började de tappa mig lite.
Och sen undrade de vidare om jag kände mig lugn, seriös, mobiliserad, engagerad, viktig, modern eller ansvarsfull när jag läste löpet. Avslappnad, omsorgsfull, energisk, inspirerad. Provocerad, glad, som en del av en gemenskap.
Det var en svettig halvtimme. Men jag kunde vinna 3 000 kronor, på slutet, om jag tipsade om lite förbättringar. Och, självklart.
Visst vill man hjälpa Atonbladet att bli bättre.

Andra bloggar om: Aftonbladet, undersökning

Jag är med i Bok-SM, en tävling på kapitel1 i samarbete med Piratförlaget och Aftonbladet. Inte för att jag tror på vinst, men för att få en push så att min bok “Mina 44 dagar” snart kan vara färdig.
Under tre månader har jag huserat på kapitel1, lagt ut noveller, barnberättelser, kåserier och två-tre romaner. Jag har rättat och fått input och inspiration av andra. Under hela tiden har jag legat som den mest lästa författaren, vilket också varit inspirerande. Det är roligt att bli läst, när man skriver.
Så bokmässigt ser det kul ut inför 2009. Mina 44 dagar kommer att bli färdig, Marianne illustrerar barnsagor, det är en ny bok När ödet bestämmer på gång, Scoopet får en uppföljare/fortsättning.

Andra bloggar om: Bok-SM, kapitel1