För en tid sedan revs ett gammalt skjul på den franska landsbygden. Den lokala befolkningen var snabbt där och tog till vara på det mesta som fanns i skjulet. En bucklig gryta hamnade hos antikvitetshandlaren Monsieur Blumeau, och när han någon månad senare öppnade locket fann han en bunt fotografier omsorgsfullt invirade i en sidennäsduk. I ena hörnet av näsduken var det broderat ett T.
Grytan köptes sedermera av en mystisk man för 683 Euros, och bara en vecka efter det köpet hamnade bilderna på mitt bord, åtföljd av en lapp: “Med hälsning från Tante Fidele och Theo”.

... Tryck här för fler bilder...

Theodor, Le Petit Chef, lärde amerikanarna att äta vitlök och engelsmännen att äta chips. Det finns knappast någon kock i världen idag, som inte kan härleda sina rötter till den lille kocken och Tante Fideles grytor på den franska landsbygden.
Le Petit Chef har varit en fantastisk inspirationskälla genom åren, och även om han gått ur tiden så lever hans livsverk vidare. Välkommen att ta del av den lille kockens hemligheter.
Läs mer om Theodors barndom...

Theodors barndom var egentligen inte annorlunda än många andras på den franska landsbygden. Men en svår sjukdom i början av seklet blev livsavgörande för honom. För att överleva, bli frisk och äta upp sig, fick den unge pojken flytta in hos Tante Fidele, sin mors syster, under tre månader en sommar.

Tante Fidele bodde ensam i ett stort hus nära den by där Theodor växte upp. Hon var en enstöring som inte sa mycket, men hon kunde laga mat. Det hände att traktens unga män tog en extra väg förbi hennes hus, framförallt runt middagsdags, bara för att få känna de underbara dofter som kom ut från hennes kök. Då och då kunde hon bjuda in någon av dem, och de brukade aldrig komma ut förrän en dag eller två senare. Då lös deras ögon av tillfredsställelse, men aldrig yppade de något om vad som tilldragit sig i huset.

Det var under den där sommaren hos Tante Fidele som Theodor grundlade sitt matintresse, och sina färdigheter som kock. Tante Fidele såg snart att Theodor hade en naturlig talang över det vanliga, och hon brukade smeksamt kalla honom för ” mon petit chef”, min lille kock. Ett smeknamn som kom att följa Theodor resten av livet. Vittnen säger att han efter vistelsen hos Tante Fidele hade fått en speciell glöd i sin blick.
Theodor var själv ytterst fåordig om sin tid med Tante Fidele, men det står klart att Tante Fideles kunskaper förvaltats och utvecklats av Theodor, som efter den sommaren tillbringade nästan varje helg i köket hos sin Tante. Theodors passion för välkryddad mat, hans alltid välvässade knivar och hans ständiga avsmakande av maten var ett arv som han förvaltade väl efter Tante Fidele. När Tante Fidele dog var det Theodor som fick ta över hennes hus, grytor, knivar och recept. Och hennes passion för matlagning.
Den sommaren kunde man se honom på sin cykel, farande mellan byarna på den franska landsbygden. Theodor hade en korg fastsatt på styret, och i den korgen samlade han de mest utsökta ingredienser han kunde finna.
Det berättas att han kunde cykla flera mil varje morgon, bara på ryktet att det skulle finnas morötter av en viss kvalitet i grannbyn.

Och snart doftade det ljuvligt från Fideles grytor igen, men den här gången var det den lille kocken som smakade av, och traktens kvinnor som slog sina lovar runt huset. Det hände att Theodor bjöd in dem en eftermiddag, för att lära ut lite av sina hemligheter. Allt fler tillbringade helgerna hos Le petit chef, ryktet om den lille kockens matlagningskurser och glada fester spred sig över den franska landsbygden, och verksamheten blomstrade när första världskriget bröt ut.Theodor värvades till den franska armén, och efter några månader bommades Tante Fideles hus igen, dofterna försvann och Theodors rykte som matkonstnär förde honom över Atlanten till USA.

I början av sin tid i USA gick Theodor ibland under namnet The odor, på grund av sin kärlek för vitlök, en kärlek som till en början inte delades av amerikanerna, men som senare vann deras hjärta. Som så mycket annat i Theodors liv, är det svårt att veta vad som är myt och vad som är sanning. Men vi vet att han ganska snart återkom till Europa via England. Legenden säger att det var Theodor som tog med sig de första chipsen 1921. Först kallade engelsmännen dem för crisps, men ganska snart fann man dem i Engelsmännens mest älskade snabbmatsrätt, fish and chips.

Det var också i London, under ett senare världskrig, som den svenske mästerkocken Tore Wretman träffade Theodor för första gången. Theodor visste mycket väl vem Thore var, han hade själv utbildat många av de kockar som varit Tores ledstjärnor i livet, Louis Barth och Albert Baser på Maxim i Paris bland annat. Tore och Theodor förblev vänner hela livet, även på äldre dar när Theodors skygghet blev alltmer påtaglig. Likt en kökets Garbo drog han med tiden sig tillbaka från omgivningens ibland alltför närgångna uppskattning. De utlösande faktorerna lär ha bestått av en vacker kvinna, en svartsjuk äkta man, en gudomlig soppa, en burk med kryddor och två nyvässade knivar i ett kök på den franska landsbygden.

Från att ha varit en gamäng, en kvinnokarl alltid i centrum, alltid full av upptåg, blev han en skugga som likt en magiker tyst förvandlade oansenliga lantrestauranger till små pärlor på den gourmandiska landsbygden. Restauranger ofta bara kända av lokalbefolkningen, som inte gärna delade med sig av sin hemlighet, av rädsla för att alltför många utomstående skulle strömma till. Men då och då sipprade hemligheten ut, och folk kunde komma långt ifrån bara för att smaka av maten som inspirerats av Le Petit Chef.
Minnet av Le Petit Chef lever än idag kvar på den franska landsbygden. Med åren har han fått ett mytiskt skimmer över sig. Många är berättelserna om hans kökskonst och smakmagi.

Han fortsatte att verka långt upp i åldern, dels med undervisning hemma hos utvalda kvinnor i deras kök, dels på små lantliga restauaranger som plötsligt blommade upp med de mest fantastiska recept och smakfulla rätter. Då visste befolkningen att Le Petit Chef varit där, och folk strömmade till restaurangen.

Varför blev han då aldrig en berömd mästerkock själv, med egen superrestaurang? Det finns flera orsaker, hans alltmer överskuggande skygghet var självklart ett stort skäl. Men också hans rastlöshet, hans ständiga sökande efter nya vägar, nya smaker, nya kombinationer. Och hans brinnande intresse för att sprida sin kunskap och inspiration till andra. Med sitt breda nätverk inom den absoluta gastronomiska toppen har han ingenting kvar att bevisa.

Ryktet säger att Le Petit Chef har en sonson som fått samma namn, och än idag förvånas lokalbefolkning och resande turister över restauranger som, synbarligen från en vecka till en annan, förvandlas från en habil sylta till en doftande kulinarisk oas. En lokal pärla som oftast vaktas svartsjukt av lokalbefolkningen, och vars rykte sällan sprids utanför den egna orten. Jag känner till en sådan restaurang, och var den finns är en av de hemligheter jag gömmer längst längst inne i mitt hjärta.
Men jag åker dit så ofta jag bara kan.

Andra bloggar om: Tante Fidele, den lille kocken, Le petit chef, Tore Wretman, chips, Theodor

Tänk att få titeln felhörningsexpert, och i TV:s nyhetsmorgon till och med. Joakim presenterade sin nya bok Trygga räkan nu på morgonen och här finns klippet från det. Tänk så fräsch man kan se ut, så tidigt på morgonen. Vi skulle nog alla behöva en sminkör/ös före klockan nio. Ja inte ni förstås, men jag, absolut.
Härnedan följer en kavalkad med bilder, som det såg ut på TV-skärmen hemma. Här kan ni läsa mer om och av Kerold som är en av de två illustratörerna i boken. Den andra heter Thomas Olsson. Mycket finurliga och roliga illustrationer!

... Tryck här för att se fler bilder...

Andra bloggar om: Trygga räkan, nyhetsmorgon

Igår var det releasedags för Joakims nya bok Trygga räkan, och idag har boken börjat dyka upp i affärerna. Det ser ut att snurra till ordentligt, och Trygga räkan har fått sin egen hemsida med lite bilder från de senaste dagarna. Varför inte ta en sväng dit och titta?

Andra bloggar om: Trygga räkan, felsjunget.se

Välkommen hit till denna plats i utkanten av internet. Kul att du hittade hit. Som du ser är jag inte inne ikväll, men det är bara en tidsfråga innan jag kommer tillbaka. Just nu flyger jag runt i cyberspace, tittar på månen och funderar över livet.
Livet är fullt av mellanrum, av tidsutrymmen som vi måste passera. En del mellanrum tvingas på oss, när vi måste vänta. Som när bussen är försenad eller när tiden i någons väntrum blir längre än vi tänkt oss. Andra mellanrum väljer vi själva.
Livet är mellanrum, men det är också ett pärlband av episoder som formar oss och vår framtid.
Imorgon kommer jag alla gånger hitta ännu en pärla att sätta i bandet. Tills dess – kvällspaus.

Andra bloggar om: Kvällspaus

Min blogg fyllde fem år i veckan som gick. 2182 inlägg. 3160 bilder. Så här började det den 10 mars 2006.

Kan en blogg vara ett bra ställe att publicera sig på?
Jag har inte ens ställt mig den frågan. Jag gör detta bara för att alla andra gör det.
Det kanske är kul?!

Och redan efter tre dagar försökte jag göra en struktur av det hela.

Jag är nu inne på tredje dagen och fortsätter att bygga mitt blogghus för att få rum med det jag tänkt mig. Jag har övertygat mig själv om att ska jag kunna uppdatera bloggen varje dag, så krävs det lite kategorier.
Här är den snart kompletta listan, sett i ett två-årsperspektiv:

Dessutom kommer tre hemliga kategorier att dyka upp under året.
Hmmm… Jo det blir nog bra.

Och hur blev det?
Jo bloggen har nog fungerat som det var tänkt, som ett inspirationshus. Och det har ju resulterat i fyra bokmanus och nu är ett femte på gång. Om man betänker att det sedan starten även tillkommit twitter och facebook så blir det mycket text.

... Tryck här för att se fler inlägg från första veckan...

Andra bloggar om: jubileum, bloggar

Det Stora Scoopet är Sveriges dyraste nya bok. Den kostar 78 000 kronor. Men det är lyxvarianten, jag bjuder på middag och kommer hem till dig och läser den för dig. Den finns också att köpa på Vulkan, där är den något billigare. Det Stora Scoopet utspelar sig i Valencia, Rom, Paris, Nice, Geneve, New York, London och Stockholm.
Sven reser runt i Europa utan att egentligen veta när, var eller hur.
Och när han kommer hem igen vet han inte ens varför.
Första gången vi träffades var för ca 30 år sedan. Det är alltid kul att träffa honom. Nyss var han här med Sörensen. Både Monica, Birgitta och Erik mådde bra, sa han.
Jag tänkte tala om för honom att Velios var skjuten, men det var ju för ca 20 år sen, och varför ska man röra vid gamla sår?
Det sista jag såg av honom i morse var när han försvann mot hotellet med en juckande hund runt benen. Han hade bråttom. Han skulle flyga med Max till London.
Kanske han skulle träffa Azir också, innan han återvände hem. Eller också inte.
Han kanske skulle spendera natten i Bayswater. Eller inte.
Imorgon håller påven i alla fall sitt tal, och det skulle han kolla på sa han. Jag skiter i vilket. Efter 30 år tar jag min hand från honom.
Nu får han klara sig själv, det fixar han nog.
Eller inte.

Andra bloggar om: dyr bok, scoopet, Vulkan

Hej pappa,
Utanför mitt fönster finns en vägg, en tegelvägg, knappt två meter bort. Sticker jag ut huvudet och böjer nacken uppåt, kan jag på dagen se en strimma blå himmel. På kvällen ser jag stadens ljus reflektera i dimman som driver in från bukten. På natten ser jag bara ett mörker, men känner en sval bris som då och då lirkar sig in i gränden och vänder vid dörren i mitt rum. Med andra ord, utsikten är inte magnifik och står väl i nivå med vad jag fått betala för mitt hotellrum här i San Francisco.
Men om jag blundar så blir utsikten genast bättre. Då blir utsikten ljudmässig och jag kan höra morgontrafiken som rullar igång, sopbilarna som borstar gatorna rena efter nattens festande, plingandet från cablecars och ett allmänt brum från de olika maskiner som håller staden igång, dygnet runt. Brandbilarnas sirener blandas med spanskt hojtande gatuarbetare, gnisslande däck, alla de ljud som en vaknande stad kan prestera.
Det är nog samma ljud nu som då för 42 år sedan, när du först kom hit för att studera ett år i Berkeley. Det var 1966, på hösten efter den där sommaren när vi red på kamel, såg Jesu grav och hyrde en liten grå fiat i Rom. Det är länge sen, det är igår. Breven du skickade hem andades nyfikenhet, du var imponerad, förväntansfull, fylld av upptäckarglädje. Jag tror att San Francisco var du. Jag vet att San Francisco var du. Tempot. Alla hörn som bjöd på något nytt. Musiken, livet, drömmen. Det var i San Francisco du lämnade en bit av ditt hjärta, och när jag nu går runt i stan känner jag slagen. För en stund blir gatorna jag går på våra gator, musiken jag hör blir vår musik och jag ser stan på vårt vis.
Du skulle gillat det.
Jag saknar dig mycket ska du veta.
Yeah.

Andra bloggar om: Pappa, San Francisco, brev

Andra bloggar om: minnenas vändplan, minnen, google

På eftermiddagen dagen därpå kom barnen ihåg att de skulle gå och hälsa på katterna. Larry gick bort till muren och visslade. Efter en liten stund kom pojken. Han log så de vita tänderna syntes. “Kusten är klar”, sa han. “Herr Tupping är ute”. Snart hade alla barnen klättrat över muren. Fatty hjälpte Bets. Buster fick inte följa med. Det tyckte han var dumt.Han ställde sig på bakbenen och skällde, men det hjälpte inte.

Så kan det låta när man som pappa läser ur boken Mysteriet med den försvunna katten, av Enid Blyton. Denna gigant … bland skitboksförfattare. Så nedtryckt av kritiker och förståsigpåare, så fullständigt nermejad i gruset, så helt oanpassad i de fina salongerna. Bojkottad på bibliotek med de förnumstiga argumenten att här har vi en som fördummar barnen och lockar dom in i det illiterata fördärvet. Inge bra helt enkelt. Och naturligtvis älskad av barnen. Så här borde det kanske låta enligt de fina salongerna.

Dagen kom med dimman från havet. Denna fuktiga dimma som han så länge hatade, men nu lärt sig att älska, ja i det närmaste dyrka. Dimman som drog ett förlåtande täcke över naturen, bäddade in allt i en vänlig fukt och sköljde naturens dofter framför sig där den vällde fram. Till exempel doften av kattpiss från herr Tuppings prisbelönta katter i sina burar där på andra sidan muren. Fete herr Tupping hade nyligen gett sig iväg till stan, som han gjort varje dag de senaste fem åren, antagligen för att ta sig en öl eller två och leta efter en kvinna som kunde dela hans intresse för katter och tvätta hans kalsonger. Något som hans förra fru tröttnade på, varför hon rymde med första bästa man som strök efter hennes kjoltyg. Det råkade bli en nasare från grannbyn med buskiga ögonbryn och ett gällt skratt. Kattpisset fick Larry att vissla så där hest mellan tänderna som bara han kunde, och visslingen i sin tur lockade fram grabben på andra sidan som log med sina vita tänder, de två han hade kvar. “Kusten är klar”, sa han. “Herr Tupping är ute”.

Men vad är egentligen skillnaden? Är det inte helt enkelt så att Blytons egen text kittlar fantasin på ett helt annat sätt än den mer litterära jämförelsen. Läsaren får själv bestämma hur det ser ut vid muren, hur visslingen lät, var katterna finns, hur Buster skällde och hur Fatty hjälpte Bets. Var och en formar sin bild efter eget huvud, egen fantasi, egna upplevelser och egna ramar. Buster kan se ut som hunden hemma, inte som en engelsk retriever med drag av fårhund. Hur fan ser en sån ut? Och hur ska man veta hur herr Tupping känner sig eller ser ut, om man inte skilt sig, går i skitiga kalsonger och levt rullan i fem år?

Böckerna inbjuder till upplevelser, men det är upplevelser på läsarens villkor. Och där har de så kallade skitböckerna och skitförfattarna en given plats. För vem kan egentligen, rent objektivt, skilja det ena från det andra? Många av oss har säkert läst så kallade goda böcker av så kallade goda författare, utan att böckerna för den skull lämnat några varaktiga spår. Och vad är det då, annat än skitböcker, egentligen. Men utan dessa böcker så skulle inte de bra böckerna ha någon motsats att spegla sig i, så … Prisa skitlitteraturen. Den får ju ändå de flesta av oss att läsa, vilket jag ser som det primära. Det här att öppna en bok, och låta sig sugas in i en fantasivärld som blir verklig, eller en verklighet som utmynnar i fantasi.

En av böckernas viktiga uppgifter är att stimulera vår fantasi, att ta oss med på resor och upplevelser som vi annars inte skulle göra. Boken engagerar och utvecklar oss.

Jag har ett exempel, från ännu en fembok av Enid Blyton. Där fanns en rätt så torr mening, utan krusiduller och märkvärdigheter, utan bildspråk och känsla, bara några få ord som egentligen inte sa speciellt mycket. De förde inte berättelsen framåt heller, fanns väl mest som utfyllnad. Konstapel Goon muttrade för sig själv.
Sex ord.
Men den meningen fick min systerdotter att gå i taket av lycka. Hon upprepade den flera gånger, lite skrattande. Jag förstod inte vad det var som var så roligt med den meningen egentligen, men i hennes huvud fanns det en hel långfilm om denne Goon som muttrade. Och det roliga var egentligen inte heller att han muttrade, utan att han muttrade för sig själv. “Mamma, så här går han, så här ser han ut när han muttrar för sig själv.”

Vilket härligt sätt att läsa böcker! En sådan bok kan man visserligen kalla för en skitbok av en skitförfattare, men ni kan aldrig få mig att tycka illa om det.
På samma sätt tror jag att serietidningar, som också bland kulturnoblessen lite hånfullt placeras på kulturens bakgård, i förlängningen kan stimulera till bokläsande, genom att ge utrymme för fantasin. Visserligen har du en bild i ena rutan och en bild i den andra, men däremellan händer ett helt kapitel, om bara fantasin är med. Det blir till en film, en berättelse, en historia. Vilket osökt leder mig till nästa iakttagelse när det gäller skitböcker och deras författare. Jag syftar på förhållandet bok – film.
Vi har ju borta med vinden, där de flesta som sett filmen också uppskattar boken och tvärtom. Men annars är det väl mer regel än undantag att man bara tycker om den ena formen av berättelse. Var filmen bra så är det ofta så att man inte tycker att boken höll måttet. Och hare boken fångat mig, så kan jag nästan vara hundra på att filmen blir en besvikelse. Och jag tror inte att detta har att göra med att den ena eller den andra formen är speciellt dålig, utan det är helt enkelt ännu ett utslag av vår fantasi. Den bild vi fått stämmer inte överens med den bild som ges, vilket resulterar i en skitbok, alternativt skitfilm. Två kulturyttringar som annars kan ha de allra högsta kvaliteter, om de får stå får sig själva.

Jag menar… om jag tänkt mig att en person ser ut som Persbrandt … Men ser ut som Skarsgård i filmen … Vem kan bli annat än besviken?

Jag hoppas ni förstått min poäng, och att ni kan hålla med mig när jag påstår att som övning inför framtiden är Enid Blyton måhända en skitförfattare, men en mycket nödvändig sådan.

Andra bloggar om: Skitböcker, Enid Blyton, femböckerna, Goon, Fatty

I Aftonbladet idag står det om felhörda texter. Vill du ha en helkväll, gå in på Saltmannen, en riktig guldgruva, och ta del av de mest fantastiska felhörningar du kan tänka dig! Själv har jag berättat om Groovin med LSD, Ecstasy, när The Young Rascals snurrade på vår lilla röda batteridrivna Philips skivspelare. Året var 1967. Vi var på skolresa med tåg till Paris, och någon hade den här låten som vi spelade om och om igen.
“Lovin me explosive, You and me LSD”, skrålade en del av oss. Det var väl häftigt att sjunga lite ungdomligt upproriskt om LSD, den tidens farliga drog som man blev hjärnskadad av. Det var först några år senare som jag kom på att texten egentligen lät “Lovin me exposy, you and me and Lesley”. I många år funderade jag på vem den där Lesley var egentligen. Först helt nyligen såg jag den riktiga texten; “Life would be ecstasy, you and me endlessly”. Så när jag nu nynnar med, ja skrålandet har försvunnit med åren, är det Ecstasy jag sjunger, en annan hjärndödande drog som visserligen används idag, men inte fanns då. Cirkeln sluten på något sätt! På Saltmannen har jag lagt in min felhörning, och läst om andras. Det är skönt att inte vara ensam om sina felsjungningar.

Andra bloggar om: Saltmannen, felhörningar, låttexter

Andra bloggar om: mikrolån, Kiva

Det är i Dramaten dom lägger sina vapen. Dramaten, den där rullande väskan som alla tanter i Nice får när de fyller tant. Där ligger handgranater, knivar, vassa armbågar, elaka tungor, utvikbara käppar som man kan knuffas med, och böcker om hur man får omgivningen att ha dåligt samvete.
Där ligger dödande blickar, oförstående uppsyn, dåliga idéer och näsor att lägga i blöt. Det är en hel arsenal som tanterna har att ta till för att underlätta deras liv. Och försvåra för oss andra.

Där ligger också ett och annat bröd att ge till duvor, men absolut inga påsar att plocka upp hundbajs med. Där ligger stappel och krokrygg att ta till när man är ute på riktigt hal is, och måste ta till en kort men dock reträtt.

Det finns inga mellantanter i Nice. De går direkt från att vara unga och bära hund till att rulla väska. Det är oklart vad som får dom att gå över tröskeln mellan de två tillstånden, det är helt klart inte antalet rynkor i ansiktet, kanske är det behovet att ha något rullande att luta sig mot, typ en Dramaten eller en rullator.

En av tanterna satt framför mig på bussen, ivrigt pratande med sin väninna, när bussen plötsligt invaderades av biljettkontrollanter. Då blev hon döv. Hon förstod verkligen ingenting, och framförallt, hur kunde dessa otäcka människor kräva att hon skulle stämpla sin biljett, det förstod de väl att tanter i hennes ålder inte kunde. Till slut, efter några minuters palaver, enades hela bussen om att någon stått i vägen när hon skulle stämpla och att hon därför var helt oskyldig men att om hon nu stämplade sin biljett så kunde vi alla åka vidare.

Tanterna finns överallt, de svämmar över stan. De står alltid före dig i kön, även om du kom dit först. De omringar dig, smyger upp från alla håll, får kassaköslutet att ständigt skifta så att hur du än ställer dig, så står du sist.

De sätter sig på den stol som finns i närheten, vare sig den är ledig eller inte. Och tittar du ut genom bussens fönster för att titta på gatulivet, så finns tanterna där, som en täckande utsiktsskugga och en påminnelse om sin existens.

Halvtimmen senare, när jag stod vid kassan i den lokala mataffären för att betala, stapplar nästa tant in och frågar högt och ljudligt om hon kan stå parkerad för en garageutfart. Själv tyckte hon det skulle kunna gå bra, bara hon satte på sina varningsblinkers. Kassörskan sade att henne gjorde det inget, men de som använde garaget skulle kanske bli lite upprörda.
Tanten frågade då om hon kanske kunde putta till bilen framför, för att själv få plats, och beslöt sig för att göra precis det. Med varningsblinkers tog hon först lite sats och körde mot bilen framför sig. Inget hände. Då backade hon, ökade gasen och smällde på lite hårdare på bilen framför, som flyttades några centimeter. Resultatet gladde tanten, och hon tog återigen sats för nästa attack.
Jag gick därifrån, jag ville inte vara i närheten när hon började rota i sin rullande väska.

Den rullande väskan har i vissa fall bytts ut mot rullatorn, ett väl så viktigt vapen speciellt för tanter som bara går runt kvarteret lokalt, ibland med bajsande hund ibland utan. Rullatortanterna väntar länge vid ljusstyrda övergångsställen, de väntar tills det blir rött. Då går de, med ett stadigt grepp om rullatorn. Antagligen tror de att de inte ska hinna över gatan om de inte går när det är rött, eller också, vilket verkar troligare, har de blivit av med bilen men vill fortfarande vara en faktor i trafiken.

Tanterna själva går rätt orörda genom vardagen, släpande på sina rullande väskor. Då och då trampar visserligen också de i någons hundskit, men på det hela taget tror jag de trivs att vara en del av tantkraften på stadens gator. Där dominerar de, där har de makten.

Andra bloggar om: Dramaten, gamla tanter

Andra bloggar om: Rökning, fula saker, sluta röka

Andra bloggar om: Minnesburk, död, mamma