Åsas minnesbild:
När jag dör, Åsa, så ska du gå till ett medium så vi kan prata med varandra sen också. Annars kommer jag att kontakta dig i alla fall. Du tror väl, Åsa? Du tror väl att jag gör det?
- Jadå, Farmor, du lämnar mig faktiskt aldrig ifred. Kan du släppa taget nu?

Jag brydde mig dock varken om klockspel, präst, andakt eller organist. jag gick istället åt höger för att leta upp en dörr som kunde leda upp i tornet, en dörr som spelat en så avgörande roll för farmor, för pappa, för mig, för mitt barn. När en liten japan plötsligt materialiserade sig som sprungen ur väggen, såg jag att han smitit ut genom en halvöppen dörr som måste leda till tornet.
Jag gick fram till dörren och sköt upp den långsamt. Där bakom väntade jag mig ett ännu mörkare utrymme, och början på en smal trappa som skulle leda uppåt. Men istället fanns det en relativt nybyggd hall, och några toaletter.
Något besviken såg jag mig omkring och fann ännu en dörr, som jag kunde se ledde ut ur kyrkan. Den var låst och stängd. Till vänster om den fanns en nyuppsatt vägg, som jag antog dolde trappan upp till tornet. Jag kände igen på den stängda dörren ut ur kyrkan, och beslöt mig för att leta upp den från andra hållet.
Den var inte svår att hitta. Det var en brun tung trädörr med svarta beslag, infälld i kyrkans vägg. Mitt på dörren hängde en rund nött portklapp, som kärvade lite när jag rörde på den. Klappen satt nästan centrerad över dörrens nyckelhål.
Dörren var låst.
I nyckelhålet satt en tjock, avbruten, nyckel.

O låt mig slippa än en gång
förnedras utav sorgen,
förnedras av mitt eget liv,
mig andras, mig de andras giv.
Ej bara öde sorgen.

O låt mig slippa vara jag,
giv mig en enda, enda dag
då detta hjärta inte slår
härinne, där mitt mörker rår.

Lägg blommor i min tomma hand,
lägg rosor från ett annat land
som jag ej känt, som ej var mitt,
giv mig som lån vad ej är mitt,
att jag ej får giva det åt dem
som jag älskat, alla dem,
och rik och lycklig tro att jag
har levat mitt bland er en dag.

Kära Judit, Du skrev om hur jag tidigare funnit det perverst att vi så där fullkomligt skulle slita alla band och förbindelser, när vi kanske ändå inte var alldeles döda och kalla för varandra. Det är riktigt att jag en gång s k r i v i t så. . .
Vad jag den gången syftade till, det var att både du och jag skulle kunna umgås med varandra i tal eller skrift utan att vi för den skull blandade oss i varandras erotiska angelägenheter.
Att söka monopolisera varandra är inte ett dugg bättre än slavhandel. För mig står svartsjuka och svartsjukedåd som utslag av det mest barbariska kännande och tänkande mellan kvinna och man. Det är i miniatyr vad judeförföljelserna i Tyskland återspeglade i stort. . .
Vi skulle vara kamrater, förstående kamrater to the bitter end! Vi kunde det inte! Därför måste det bli ett slut, Judit. . .
. . . Och lycka till, lilla Judit. Jag behöver väl inte betona för dig att jag är din uppriktige vän, även om jag är klart medveten om att vi två har gjort skeppsbrott. . . . .

Bertil

Svek, svek –
annat var aldrig mitt liv.
All min skam,
penna, stackare, skriv.
Skriv om vägar långt, långt
bort från mitt sanna ,
skriv om en mur kring allt som var bäst. . .
Nej, stanna.

Outredda mörkers hot
fyller mitt sinn.
Åskdiger knoppningstid
än är min.
Jag vill vara stilla,
bida och se,
Vänta på solen,
sakta le.

Vad sker i mörkret,
medan jag ler?
Dör min själ?
Hittar jag hem ej mer?
Gud, Gud, behåll
en glimt allen
av mitt allvar
ren, ren!

Farväl Judit! Lev väl. Låt oss inte såra, inte oroa varandra mer. Låt oss respektera varandra även om vi inte mer vandrar sida vid sida. Skulle vi händelsevis möta varandra någon gång, så kommer du ändå att känna igen mig. Trots allt.

Bertil

Du måste döda kärleken
för att få den att leva.
Sluta tala om den.
Bädda ner den i jorden
eller mellan vita lakan, i snö.
Du måste sluta tala
om kärleken som kropp,
betrakta den
som något du kan klä,
med dina alldeles egna girlander,
fåglar och kottar.

Låt kärlekens bilder krympa
likt nattens bilder om dagen,
dagens om natten.
Låt den dö
medans du reser ifrån den.
Frånvarande lever den,
under orden,
på det tomma papperet.

Försök att tro mig – trots allt – när jag säger att jag inte har den ringaste lust och inte den ringaste tanke på att vilja sudda bort dig ur mitt medvetande. Hur kan du ge dig till att fantisera över någonting så perverst. Du gjorde mig god och glad, frisk och stark, när du skötte om mig därnere, för mig står du alltid som sköterskan, som den moderliga skyddsanden. När jag tänker på oss och vårt är det a l l t i d med en tacksam glädje, Judit. . . Vår Lundatid ligger i ett betagande vackert skimmer från början till slut, om den nu någonsin kommer att ta slut. Vilket jag betvivlar. Åtminstone för egen del. Det är därför jag pinas ända in i själsdjupen av din misstro. Att jag skulle se ner på det hela som ”eine alte Geschichte”, som inte längre har någon aktualitet. Tänk på att det inte bara var du utan även jag som var med. När jag hör dig prata så där, då får jag en obetvinglig lust att bums resa ner och gräla på dig, kyssa dig och smeka dig till ro. På mindre än en halvtimme skulle du vara densamma som förr och bara ha ett litet leende till övers för alla dumma misstankar som kommer smygande sig på dig i ensamheten. . .

. . . Kärleken. Ingen är mer rädd för den än jag, lilla vildanden. Jag vet faktiskt inte någon konstigare prick än mig själv i detta fall: som beundrar, avgudar, älskar kvinnan, antingen det är frågan om min Mor, dig eller någon annan, som är mer beroende av dem än av både luft och ljus, som känner sig stå i en stor och evig tacksamhetsskuld till henne – men blir skrämd, så snart man upptäcker att någon verkligen älskar en på fullt allvar! Och sedan: skibet gaar videre. . .

Jag lider av det, förstår du. Innerst inne är jag ju en trofast natur, som vill komma in i ett stort och starkt och klippfast förhållande till denna underbara varelse, som heter kvinnan, som jag när som helst är beredd att betrakta som jordens – och min – medelpunkt. Men det är nog långt dit. . . . . . . .

1000 hälsningar din Bertil

PS. Det är möjligt att jag kan sälja ditt Hermodskvitto. Pianot däremot får nog vänta en liten stund. Ska nämligen börja köra bil och då behöver jag guldet till att lappa ihop folk med. Allt annat att förtiga.

Hörnu, lilla vildanden!

Tack för dina brev. Den där cocktailen du talade om måtte ha varit en aning för stark och för varm –tror du inte det? Både du och dina brev verkade en aning överförfriskade eller också måste du få fan i kroppen när du får pennan i hand. Detta visar att du lever sjudubbelt intensivt när du får skriva, då trillar alla hämningar åt fanders och du blir dig själv på gott och ont. Allt som allt: sätt igång – men kasta för hundra gubbar inte dina poetiska pärlor för svinen, utan välj värdiga motiv.
När jag bad dig skriva en liten sagobok för grabben, så var det därför att du aldrig är så äkta, så ljus och allvarlig som när du får tänka och tala om honom. Han betyder mer för dig, dina drömmar och hälsa än alla underlivets mysterier, som du besjunger i strofer, som kunde vara knyckta direkt från Höga Visan.

(. . . hrmm, farmor trilla inte ner från den sårade madonna piedestalen, nu vet han ju inte var han har dig. . . det får inte gå själv farmor.)

Skriv om sånt som du tror att din pojk behöver för att bli en frisk och god och glad människa.
Men du har en underbart intensiv och helgjuten känsla. Och en avundsvärd förmåga att ge uttryck för den i alla dess nyanser. Uppriktigt sagt, vildanden så tror jag på dig. -Sätt igång bara!

Hälsningar Moi-meme

Hej Du, lilla vildanden!

. . . Men hörrrrudu! Vet du riktigt om att du är född med skrivklåda och verkligen tycks ha författardjävulen i blodet? Jag beklagar dig innerligt av allt mitt hjärta, på samma sätt som jag beklagat alla mina andra vänner, som visat begåvning åt det hållet. Du går ett stormigt och uppslitande liv till mötes i jämförelse med vilket dina små krumelurer hittills kommer att te sig som en liten glittrande fjärilslek på en sommaräng. Du kommer att ligga som en drake över dina uppslag och sprida etter och död om händelsevis någon skulle råka komma i närheten. Sådant hör nämligen till författeriet, ser du, det kan inte hjälpas.
Men jag menar fullt allvar, när jag säger att du kan skriva. Du har fantasi och känsla och därtill förmåga att ge uttryck åt vad du känner och ser.
Börja med att skriva för dig själv, för skrivbordslådan. Det skulle säkert ha en mycket lugnande och ljuvlig inverkan på hela dig. Mycket inom dig, som liksom vill brista och komma ut, skulle få ett mänskligt uttryck, du skulle känna dig lättad och fri från mycket som nu bubblar inom dig och inte vill släppa sitt tag.
En sak är säker: om jag hade haft en liten pojk som du, så inte skulle han ha hunnit lära sig läsa innan jag skrivit ihop en vacker sagobok till honom, det är då ett som är sant. Hinner du så sätt igång. Du som så tycker om de stora romantiska äventyren och kan se sagoprinsar på ljusa dagen, skriv några vackra sagor till din grabb. Du ska få se att det blir en högtidsstund för dig själv.

GOTT NYTT ÅR!
Bertil

Kära lilla vildanden,

. . . Roligt att se dig på solsidan igen. Du passar onekligen bäst där. Säga vad du vill, så är du ändå mera ett solens människobarn än ett nattens. Och att du återvänder från ensamheten och finner dig väl i människors mitt är ett ytterligare bevis på att du blir bättre och bättre dag för dag. God och glad fortsättning!. . . .

. . . Är du fortfarande beredd på att kasta dig på schäslongen för en psykoanalytiker? Du frågade mig om Göteborgsnamn. Jag vet inte en enda som duger. Alingsås-Bratten är en uppenbar charlatan a la Bjerres sliskiga gubberotik, jag känner honom genom en clartéflicka i Stockholm som stod modell för honom. Han skulpterar också, nakna flickebarn, förstår du. Att rota i andras själar är ju också en sorts erotik, under vetenskapens täckmantel. Det är vetenskapens sol och vår. Skriv till Karin Boye och be om råd i detta fall. Hon är oändligt mycket visare än jag. Har dessutom personlig erfarenhet av vad analys vill säga. Under tiden vill jag mer än gärna höra mig för i Göteborg.
Skriv så snart anden faller på, Dina brev är välkomna. 1000 hälsningar
Din vän Bertil

Genom min själ
flyger en skadeskjuten fågel
på fladdrande vinge.
Slår mot rutan
Flackar mellan kala väggar.
Finner ingenstans fäste

Blodiga fånge,
hur kom du in i ditt fängelse?

Och varför blöder du?

. . . Du inbillar dig väl aldrig ett ögonblick att jag skulle vilja bryta med dig, sudda bort dig ur mitt minne och tillvaro?. . . . . . Men jag vill inte på några villkor göra någon beroende av mig. . . . Den där gamla på-tu-man-hands-isoleringen, som kolporterades ut som livets mål och mening, det är för mig nu den mest kvävande och unkna idyll, som jag någonsin kan tänka mig. Jag tycker det är en smula bistert med dig, uppriktigt talat. Med ditt känsloliv. Det är vackert att skåda ett hav i storm – men jag vet av egen erfarenhet att det kan vara mindre trevligt att driva omkring i en liten bräcklig farkost mitt i vågsvallet. . . . . . Men så starkt, så stort, så suveränt och befallande som ditt känsloliv nu är, så blir det nog ingen lätt sak att söka bagatellisera det och få det att lyda några snusförnuftiga bud och stadgar. . . Jag skulle bett dig att söka ta det hela mindre högtidligt, att låta detta vara detta, att inte i onödan göra några problem av erotiken, att lägga dig till med en liten liten dosis sund medicinarcynism. Jag kan inte tänka mig att kärlekens höga gudinna skulle uppta det illa. Hon är väl ingen sadist heller.

Lev väl, lilla vildanden
Din tillgivne Bertil

Låt oss vila ut från kampen, kära,
låt oss dröja, låt oss komma nära
det som varit, som vi gått förbi,
det som varit du och jag – och som blev vi.

Minns du ännu mig? Jag minns dig komma
ung emot mig där syrenerna blomma,
i en vår som ej till sommar blev.
Minns du glädjen som vi från oss drev?

Minns du hur vi gick den stolt till mötes
för att älska, offras i dess skötes
soligt höga rum, dess korta dag.
Vi var redo. Det var du och jag.

Ljuset låg och lyste kring din panna
ord som ännu icke sagts var sanna,
hand som ännu dröjde smekt ditt hår,
våra hjärtan var en orörd vår.

Knappt jag skönjde dig i stundens nu,
bara såg och såg att det var du.
Det var vi. Och samman gick vi bort
på en väg som syntes oss helt kort.

Minns du ännu, kära, det vi varit,
att vi mötts, vi båda, att vi varit.
Låt oss minnas det vårt liv har glömt,
låt oss glömma sår vi aldrig glömt.

Låt oss vila ut från kärleken, du kära.

Kära min lilla Judit!

Den glädje jag kände då jag i fredags emottog Gunnars foto kan jag icke beskriva. För denna Din vänlighet skall jag alltid vara Dig varmt tacksam.
Det var för mig den ljusaste dag på mycket, mycket länge.
Detta så mycket mer, som jag ständigt burit på en dold, innerlig längtan att få komma i kontakt med Dig – som jag i hemlighet älskar, trots alla vindar som farit kring mitt hjärtas murar de senaste åren.
Ja, kära älskade lilla Judit, mera behöver jag ej säga!
Den lille gossen synes mej vara mycket söt och rar och jag hoppas och tror att han är en snäll, rar liten pojke. Det är ej för mycket sagt att jag dagligen haft Dig och vår lille Gunnar i tankarna, och jag kan ej förklara det på annat sätt att jag fortfarande inte har den blekaste aning om hans vistelseort, än att känslan för diskretion och sekretess varit mig övermäktig.
Nu, guskelov, tycks det som om länkarna ville lossna, och därför, än en gång tack, tack min kära älskade lilla Judit för din stora vänlighet mot mig! Vågar jag säga att jag burit på en innerlig längtan att få ta gossen i min famn och kyssa honom! Ja, jag skulle önska mycket mer.
Jag är en olycklig man. Men det borde jag kanske inte ha sagt.
Jag vet inte hur du tar detta, vet inte vad Du känner eller tänker. Dock, ett är säkert: aldrig kan någon inta det rum Du har i mitt hjärta. Mycket skulle jag vilja säga Dig, men jag tiger och lider.
Än en gång: tack, innerligt tack!
Din Herman

Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.

Du ska tacka dina gudar,
om dom gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.

Det som hela världen dömer
reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången,
vann sin egen själ.

Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.

Du ska tacka dina gudar,
när de bryter bort ditt skal.
Verklighet och kärna
blir ditt enda val.

Minnesbild:
Det är natt. Jag är 10 år och vaknar av ett dödsskri, ett skärande strupvrål. Yrvaken rusar jag i mörkret in till farmor. håller henne.
Ännu ett skri, åå Gud vi är ensamma här, Farmor! Farmor!
– Var är jag?! Vem är jag?! Vem är du?? Ångande ångest, illande skräck.
Genomsvettig stryker jag henne över ryggen, huvudet, jag måste torka av mina händer dom är så svettiga, Du är Du, vi är här, jag är jag. Du är Du. Vi tänder lampan, farmor snälla snälla. Allt var svart, denna ensamhet…