Novemberspel i Solna

dragspel

Vardagen består av intryck. De fladdrar förbi i en lagom trygg blandning. Men tar du bort ett sinne, blir de andra starkare. Så om du blundar och bara lyssnar, kan du säkert upptäcka en vardag som gick dig förbi. I den grå tristessen sitter hon vid tunnelbanan och tar toner på sin accordeon. Bara lagom många så att det räcker en stressad person i taget mellan tunnelbaneingången och centrum. Kommer det en rullator är det samma toner, men mer utdragna. De enstaka kronorna i plastmuggen framför henne fylls inte på annat än av en vän som går förbi med jämna mellanrum och agerar gott exempel. Efter någon timma tar han och tömmer muggen och köper sig en kaffe till den gamla kvinnans entoniga accordeon. Och allt börjar om. Här finns fler Stockholmsljud att lyssna på.

Vad som inte blev men blev ändå

Det började hemma i pojkrummet, på en rätt så trasig gitarr med bara fyra strängar. Eller kanske tidigare ändå, på det gamla svarta pianot i Övik. Eller förresten, det var nog på farmors tramporgel med en massa spakar som det stod f-l-u-t-e på och där jag fick stå och trampa för att få fram något ljud.
Vad det än var så var det något inom mig som ville ut, vare sig det var via pedaler, tangenter, blockflöjt, trasiga strängar, musikskolans virveltrumma eller en alltför stor trombon där jag fick ta fötterna till hjälp för att nå nedersta läget.

På den trasiga gitarren gjorde jag min första sång, ackompanjerad av E-strängen, den tjocka längst ner. Nästa sång fick två strängar vara med och senare i månaden tog jag min veckopeng, gick till musikaffären och köpte en hel uppsättning strängar och med en helsträngad gitarr träffade jag Per och så var vi en duo. Vi måste ju heta något så det blev The Tapes.
The Tapes framträdde på fotoklubbens årsavslutning och vi hamnade i tidningen, Upsala Nya. Både jag och Per fick blodad tand, vi inredde vår egen studio i källaren till den kyrka där Per bodde med sin familj på övervåningen. Där skrev jag låtar som ”Hey sexy man”, ”pickers party” och ”I will fuck you like a monkey”.
Jag startade ett skivbolag som hette Tah Ryung, efter en koreansk folksång, och gav ut min första egna skiva som fick namnet Kith and Kin. Den kom ut i ett exemplar och mamma tyckte den var bra, speciellt sången ”att bada naken med sin fru”.
Per och jag gjorde flera rullband med musik, vi gjorde outgivna LP:s, vi sjöng i stämmor men jag minns inte att vi hade några fler spelningar ihop. Vi gjorde i alla fall releasematerial, pressbilder, en musikvideo, en musikalisk berättelse och uppträdde var för sig. Jag spelade på en restaurang som hette Nimbus och fick gratis pizza samt gjorde en performanceföreställning på Märsta teater som hette konstmaskinen. Jag spelade låtar och en kille målade en tavla. Det var fullsatt av kompisar, bekanta och ledighetskommitté, vi hamnade i tidningen och sen var det inte så mycket mer. Man kanske skulle kunna kalla det ett misslyckande. Eller…
Jag har faktiskt spelat och uppträtt i London. Och skrivit texter till andras låtar, som spelats in i riktig studio. Och spelat på nattklubb i Tokyo. Jammat med Country Joe and the fish.
Så för att inte ha varit musiker så har det ju gått rätt bra ändå, i det lilla tysta. Egentligen helt lagom.
Jag låter drömmen leva, och sjunger låten om hajarna för barnbarnen. Det gillar de.
När de blir tonåringar ska de få lägga komp och andra stämman på ”I will fuck you like a monkey.” Den kommer nog att sälja i fler exemplar än ett.
Nu har jag börjat en karriär som författare.

När är den klar?

rulltrappa

Den här rulltrappan stod stilla. Men frågan är hur länge? Blir den färdig 12 nov 2013, eller 13 nov 2012. 11 dec 2013? Klockan 12.11:13? Varken eller, för i morse rullade den.